[blockquote blockquote_style=”elegant” align=”left” text_align=”left”]

”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den” Bertolt Brecht

[/blockquote]

Skapande är livets vin och ett fundamentalt mänskligt behov. Idag är vi mer än någonsin inlindade i det kapitalistiska spindelnät där konst inte längre får vara konst, utan en kommersiell förbrukningsvara. Allt och alla tycks ha sitt pris. Därför brinner jag extra mycket för gatukonsten vilken har inspirerat mig enormt genom åren, och som jag har fotat i många städer runtom världen. Precis som att gatukonst är en av vår tids viktigaste röster i det fria uttrycket och som en motkraft till kapitalism och förtryck, tror jag att filmen är på väg in en ny era. Detta i och med de nya möjligheterna som den nya billiga tekniken och de oändligt många kunskapskanaler och publiceringsverktyg nätet gett oss.

Sommaren 2011 hade rektorn på Stockholms filmskola kallat in mig till ett möte för att ansikte mot ansikte förklara varför han inte tyckte det var någon bra idé för mig att börja på deras skola. Han motiverade det hela med att jag var ”för konstnärligt mogen” och att jag var en ”vildhäst som borde löpa fritt”. Jag ifrågasatte detta resonemang med argumentet att man inte kan sätta en övre gräns för ”konstnärlig mogenhet” och att konstnärer ju behöver verktyg för sitt skapande och jag vill lära mig att skapa film. Och när är man egentligen för konstnärligt mogen? Skapande är ju ett evigt sökande. Rektorn försökte sedermera avråda mig med argumentet att jag hade barn och att film kräver fulltidssysselsättning och att jag skulle missa mitt barns uppväxt. Jag frågade honom om han själv hade barn och ja det hade han, så klart. Jag är van vid dessa patriarkala argument och envisades därmed vidare och när det två timmar långa mötet tillslut var över hade jag fått en plats på filmskolan. När vi tog avsked hörde jag min rektors röst i ryggen då han stängde dörren bakom mig; ”- Jag tror du kommer att betyda mycket för filmsverige.” Jag gick förbryllad men upprymd därifrån.

Under lång tid då jag har skolats, jobbat och producerat tillsynes oändligt med gratismaterial har hans ord ekat i bakhuvudet. Trots att jag sällan känt mig särskilt betydelsefull eller nöjd med mina resultat, lagt otaliga projekt på hyllan och fått kämpa för att få det att gå runt. Men jag har lärt mig att envishet, passion, strävan & längtan är krafter att rida på. Dom för en framåt. En som väglett mig genom livet är Patti Smith och jag återvänder allt som oftast till hennes kloka ord om konstnärskap och om att överleva i denna värld: “…What matters is to know what you want and pursue it, and understand that life is going to be hard. We’re born and we also have to die, we know that. So it makes sense that we’re going to be really happy, and things are going to be really fucked up too. Life is like a roller coaster ride, just ride with it.“

Och Patti har så rätt, livet är rätt jävliga jobbigt ibland. Allt som oftast tycks det. Just därför är det så fantastiskt nyttigt att ha verktyg och kanaler för att ta sig igenom dessa episoder och att ges möjlighet och utrymme att uttrycka och bearbeta sin glädje och sina sorger. William Burroughs, författare och en av skaparna till beatnik-litteraturen och god vän till Patti vägledde i sin tur hennes konstnärskap med orden: ”- Build a good name and keep your name clean. Don’t make compromises and don’t worry about making a bunch of money or being successful. If you build a good name, eventually that name will be its own currency… “

Jag påminner mig allt som oftast om dessa ord. De är så lätta att glömma i denna kommersiella djungel där inga röster annat än kapitalets tycks få gehör. Men inte ens kapitalet kan stoppa denna enorma tillgång på verktyg och kanaler internet har gett oss och som allt fler människor får tillgång till. På nätet har vi en plattform och all kunskap vi behöver och en oändlighet därtill. Här ges vi möjligheten att kommunicera med hela världen. Och jag har just lärt mig ett nytt verktyg, ett av de viktigaste jag nu har: WordPress. Mitt spektrum har just vidgats något ofantligt.

Jag har under lång tid känt vittring av något nytt i luften och jag tycker mig se och känna att det inte bara är mitt liv som genomgått stora förändringar på sistone. Världen står inför något nytt, något som ingen kan sätta ord på än. Jag tror vi befinner oss i ett paradigmskifte. Det jag fått uppleva och de människor jag har lärt känna under tiden jag filmat Det feministiska genombrottet har bekräftat mina misstankar. Och se vilka avtryck dessa människor har lämnat under detta senaste år. Vi har en afrosvensk kvinnlig kulturminister, en statsminister som erkänt könsmaktsordningen i det svenska samhället och en regering delvis bestående av miljörörelsen, influerade av den feministiska vågen. Den feministiska rörelsen visade under detta valår vilken enorm kraft som skapas när man samlar en enorm kunskap och vilja till förändring och använder oss av de (gratis) verktyg som vi faktiskt har. Feministiskt initiativ har fantastisk förståelse och respekt för konsten. De har insett vikten av kulturens röst i ett samhälle och har som förslag att skattebefria alla kulturarbetare på de första 100 000 kronorna de tjänar under ett år, F! Stockholm har föreslagit en reklamfri stad. Vilket genombrott det skulle vara i våra liv.

 

Så, varför inledde jag då med historien om mötet med min rektor? Jo, därför att jag faktiskt tror på honom nu. (Tack Marcelo). Jag tror att jag själv liksom många andra i min generation och de som följer kommer att betyda mycket för filmsverige och samhället i övrigt. Jag tror att allt fler börjar tänka om och tänka nytt och jag tror att det bara är tillsammans vi kan skapa en verklig förändring. Jag tror att den fria konsten behövs mer än någonsin i denna galna värld som allt som oftast tycks så slutkörd, hatisk och smutsig, där pengar styr allt och alla. Konsten har genom tiderna alltid varit en av de drivande krafterna i samhällsförändringar, därför är den nu också så tillintetgjord och kommersialiserad. Vi måste göra det möjligt att släppa fram fler röster och därmed också skapa mer förståelse, spränga gränser, utmana kapitalet och bringa mer skönhet och magi i denna värld som så desperat behöver det. Vi måste låta konsten ta mer plats – och vi måste själva se till att det händer.

Make art, not war.